Recension: Country Strong

Country Strong är känd som filmen där Gwyneth Paltrow sjunger. Detta bidrar såväl till nyfikenhet som inbjuder till frågor: Är filmen värd ett bättre öde än att bara bli känd som filmen där den goda Gwyneth tar ton? Sjunger hon bra? Svaret på båda dessa frågor är nej. Country Strong når inte på långa vägar upp till den höga ribba som lagts av filmer med liknande tematik genom åren. Filmen har inte samma historiska förankring som Walk the Line, den saknar Nashvilles mångbottnade karaktärsgalleri och musiken är avsevärt sämre än i fjolårets Crazy Heart. Gwyneth sjunger på sin höjd helt okej, men oftare dåligt. Att ens tänka på hur många timmar hon förmodligen spenderat hos en sånglärare (maken Chris Martin?) för att åstadkomma detta slätstrukna resultat är svindlande.

  

På pappret verkar det nyskapande med en kvinna i huvudrollen som den klassiskt alkoholiserade countrystjärnan på dekis, men detta förringas av hur Leighton Meesters karaktär Chiles Stanton framställs. Tafatt och märkbart undergiven sitt senare kärleksintresse Beau Hutton (Chris Hedlund) känns Chiles som en stereotyp kvinnoskildring som doftar 1951 snarare än 2011.

Country Strongs handling känns bitvis helt orealistisk.  Beau går från att vara fadder på ett rehabiliteringshem till att bli hyllad som förakt på Kelly Canters (Gwyneth Paltrow) turné på nolltid och Chiles genomgår en rekordsnabb metamorfos från scenrädd till självsäker artist. Filmen lyfter aldrig riktigt. Trots att det finns potential i dynamiken mellan Kelly och hennes man James (Tim McGraw) så blir framställningen av deras relation aldrig mer än en alltför blek kopia av deras motsvarighet Barnett och Barbara Jeans i Nashville. Om inte detta vore nog så haglar dessutom de klyschiga replikerna tätt. Ett talande exempel är då James utbrister: ”När jag hörde dig sjunga första gången så trodde jag att jag var i himlen eftersom du lät som en ängel” till Kelly. 

Skådespelare som sjunger på film bäddar onekligen för ett fasansfullt resultat, men på den punkten överaskar Country Strong positivt. Överlag är sångnumren helt okej med undantag för den fruktansvärda ”Shake that thing”. Filmen har även sina sentimentalt ganska finstämda stunder. Slutet är en sådan. Slutligen kan sägas att det faktum att en vaktelunge får härbärgera en cigarrlåda och följa med den deprimerade och alkoholiserade Kelly i tron på att den kan erbjuda henne tröst, är symptomatiskt för hela filmen. Verklighetsfrånvänt och alldeles för förenklat. 

Betyg: 2/5

Mina Oscarnomineringar.

Om det var jag som fått det ärofyllda uppdraget att nominera och sedermera dela ut Oscarstatyetter i kväll hade nomineringslistan sett ut så här, alternativet i fetstil är min vinnare i varje kategori (Observera att kategorin "Bästa film" motsvaras av min topp tio-lista och att jag valt bort vissa kategorier där jag inte kände mig tillräckligt bevandrad för att nominera):

Best Performance by an Actor in a Leading Role

Javier Bardem , Biutiful

Leonardo DiCaprio, Shutter Island

Jesse Eisenberg , The Social Network

Colin Firth , The King's Speech

James Franco , 127 timmar

Best Performance by an Actress in a Leading Role

Annette Bening , The Kids Are All Right

Nicole Kidman , Rabbit Hole

Jennifer Lawrence , Winter's Bone

Natalie Portman , Black Swan

Michelle Williams , Blue Valentine

Best Performance by an Actor in a Supporting Role

Christian Bale , The Fighter

John Hawkes , Winter's Bone

Geoffrey Rush , The King's Speech

Andrew Garfield , The Social Network

Bill Murray, Get Low

Best Performance by an Actress in a Supporting Role

Maricel Alvarez, Biutiful

Barbara Hershey, Black Swan

Melissa Leo ,The Fighter

Hailee Steinfeld ,True Grit

Marion Cotillard, Inception

Best Achievement in Directing

Danny Boyle, 127 Hours

Martin Scorsese, Shutter Island

Christopher Nolan, Inception

David Fincher, The Social Network

Tom Hooper, The King's Speech

Best Writing, Screenplay Written Directly for the Screen

Armando Bo, Alejandro Gonzales Inarritu, Nicolas Giacobone ,Biutiful

Derek Cianfrance, Cami Delavigne, Joey Curtis ,Blue Valentine

Christopher Nolan, Inception

David Seidler ,The King's Speech

Rob Epstein, Jeffrey Friedman, Howl

Best Writing, Screenplay Based on Material Previously Produced or Published

Danny Boyle, Simon Beaufoy, 127 Hours

Aaron Sorkin,The Social Network

Debra Granik, Anne Rosellini ,Winter’s Bone

David Lindsay-Abaire,Rabbit Hole

Laeta Kalogridis,Shutter Island

Best Achievement in Cinematography

Robert Richardson, Shutter Island

Wally Pfister, Inception

Hoyte van Hoytema, The Fighter

Enrique Chediak, Anthony Dod Mantle, 127 Hours

Roger Deakins, True Grit

Best Achievement in Editing

Jon Harris, 127 Hours

Andrew Weisblum, Black Swan

Pamela Martin, The Fighter

Lee Smith, Inception

Thelma Shoonmaker, Shutter Island

Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Score

A.R. Rahman, 127 Hours

Gustavo Santaolalla, Biutiful

Hans Zimmer, Inception

Alexandre Desplat, The King’s Speech

Trent Reznor, Atticus Ross, The Social Network

Bonus

Filmer som inte kom med på listan men som ändå är värda ett omnämnande:

Howl: En bitvis animerad skildring av rättsprocessen mot Allen Ginsbergs dikt Howl. James Franco briljerar i rollen som den legendariske poeten.

Heartbeats: Årets vackraste film. Någonting säger mig att vi inte sett det sista av filmens regissör Xavier Dolan. Den blott 21-årige kanadensaren lånar i Heartbeats såväl Woody Allens tendens att inkludera en karaktär baserad på och spelad av honom själv som stilgrepp från franska nya vågen.

True Grit: Enligt mitt tycke knappast Coens bästa. Dock: En fotografiskt vacker hommage till western-genren.

Somewhere: Sofia Coppola tar nästa steg som filmskapare. En personlig film som stundtals för tankarna till den gamla mästaren Antonionis devis: ”Om ingenting med precision”.

Winter’s Bone: En gripande film om människor i samhällets utkanter i Arkansas. En tidigare vit fläck på den hollywoodska filmkartan.

You Will Meet a Tall Dark Stranger: Woody Allen, 75, levererar fortfarande film av högsta klass. Imponerande!

Animal Kingdom: Nedtonad skildring av Melbournes under värld.

Get Low: Duvall och Murray levererar skådespeleri av högsta klass i en film om en enstöring som vill arrangera sin begravning medan han lever.

1. Shutter Island

Det första som griper tag och lockar in en i Shutter Islands intrig är musiken. Den är påtaglig redan i den inledande sekvensen då polismannen Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans partner Chuck (Mark Ruffalo) via en dimmig färjetur tar sig till den ö som delar namn med filmen. Daniels har kallats till platsen för att utreda ett försvinnande från det mentalsjukhus vid namn Ashecliffe som är beläget på ön. Det är en kvinna vid namn Rachel Solando som till synes spårlöst rymt från den hårt bevakade institutionen. Att Daniels är en man med en hel del i det mentala bagaget blir vi snabbt varse. Genom oerhört välgjorda minnessekvenser, där Scorsese ännu en gång visar att han bemästrar filmmediet till fullo, får vi veta att Daniels plågas av såväl minnen från sina upplevelser från Dachau under kriget som av sin hustrus tragiska bortgång. Med Shutter Island ger sig Scorsese – med sin adept Leonardo Dicaprio i huvudrollen – i kast med mentalsjukhusmiljön, vilken före honom utforskats med framgång av regissörer som Milos Forman och Samuel Fuller i filmer som Gökboet och Shock Corridor.

 

Han gör det med bravur. Allt medan filmen lider byggs en suggestiv stämning successivt upp. Den tidigare nämnda musiken har stor inverkan, men även att de sekvenser då Daniels drömmar och minnen skildras blir allt mer skräckfilmskusliga ju längre handlingen fortskrider bidrar starkt. Den gamla klyschan att man sitter som på nålar har aldrig passat bättre än för att beskriva den verkan Shutter Island har på en som åskådare. Man är aldrig säker på vad som ska ske härnäst eller vem av karaktärerna man kan lita på. Scorsese använder sig väldigt skickligt av korta moment, ibland bara sekundlånga ögonblick, för att vrida upp mystiken ytterligare. En kvinnlig patient med ett allt annat än vänligt utseende gör hysch-tecken mot Daniels och Chuck, Daniels hittar ett kryptiskt meddelande under en golvplanka i Rachels rum och en annan patient uppmanar skriftligen Daniels till flykt under ett förhör. Det är dessa korta sekvenser, när man oroligt skruvar på sig i biostolen, som tillsammans utgör grundbulten i Shutter Island.

Man kan bara konstatera att cineasten Martin Scorsese kan sin filmhistoria på sina fem fingrar. Han har med Shutter Island blickat tillbaka i historien, tagit den tyskexpressionistiska penseln från gamla mästare som Fritz Lang och F.W. Murnau som vore den en stafettpinne, och med den målat sin egna filmtekniskt fulländade och oerhört rafflande version av Dennis Lehanes roman Patient 67. Om du inte läst boken väntar något av det mest nervkittlande och adrenalineggande du kan se på vita duken. Shutter Island är en fullkomligt makalös filmupplevelse vilket också gör den till 2010 års bästa film. Det faktum att denna pärla förbisetts av Oscarjuryn (Inte en enda nominering!)är minst ett lika stort mysterium som Rachel Solandos försvinnande.

Fakta:

Regi: Martin Scorsese

Manus: Laeta Kalogridis

I rollerna: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Michelle Williams, Max von Sydow m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=5iaYLCiq5RM

2. Inception

Inception börjar precis som en Bond-film: Kostymklädda och pistolförsedda män, explosioner och kassaskåp skymtar förbi i bild. Miljön skvallrar om att vi befinner oss någonstans i Asien. Det hela är dock mer komplext än så. Vi befinner oss i en dröm i en dröm. Dröm är det ord som förknippas starkast med Inception, i själva verket har ordet idé en mer direkt anknytning till filmens handling. Filmens huvudperson Dom Cobb (Leonardo DiCaprio) beskriver en idé som det mest smittsamma och resistenta viruset i världen. Hans jobb är att tränga in i folks undermedvetna via drömmar och väl där stjäla någon form av idé. Inception tar sin början på allvar då Cobb får det till synes omöjliga uppdraget att uträtta det motsatta dvs. plantera en idé i någons hjärna – en operation som kallas för just Inception. Om han lyckas väntar en återgång till det lugna familjeliv med sina barn som han saknar så.

Vem som planterade idén till Inception i Christopher Nolans hjärna är oklart. Filmen är dock rakt igenom hans verk. Efter att ha skrivit manuset och utan framgång pitchat konceptet för Warner Bros. i början av 2000-talet, är det först tio år senare, med såväl kommersiellt framgångsrika som kritikerrosade filmer som ”Memento”, ”Batman Begins” och ”The Dark Knight” i bagaget, som Nolan äntligen fått möjlighet att realisera filmidén.

DiCaprio har sällskap i skådespelarensemblen av åtskilliga högkvalitativa namn. Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Marion Cottilard, Cillian Murphy och Michael Caine syns alla i roller. Att filmen dessutom ackompanjeras av ett lysande soundtrack signerat niofaldigt Oscarnominerade tysken Hans Zimmer gör inte saken sämre. Även om det till en början kan vara svårt att förstå exakt vad det är Cobb och hans team sysslar med så är det ingenting att oroa sig för. Nolan har smidigt löst det genom att lägga in en scen där Cobb didaktiskt förklarar hela konceptet med drömarkitektur för den unge studenten Ariadne (Ellen Page).

Inception är som allra bäst i de scener då Cobb interagerar med minnet av sin bortgånga fru, som spelas med den äran av fransyskan Marion Cotillard, som vann en Oscar 2008 för sin roll som Edith Piaf (vars musik för övrigt har en viktig roll i Inception) i La Vie en rose. Det är även främst i dessa scener, när hans Cobb plågas svårt känslomässigt, som även DiCaprio lyfter.

Under den bitvis James Bond-aktigt actionspäckade ytan döljer sig en film som vågar vara komplicerad och utmana åskådaren intellektuellt. Det är inget man vanligtvis förknippar med en film som spelat in nästan 293 miljoner amerikanska dollar världen över. Vad Nolan har åstadkommit är därför något unikt. Han har förenat den klassiska inkomstbringande blockbustern med en originell och tankeväckande berättelse. Inception, som nominerats till åtta Oscars, kan mycket väl vara det första steget på Nolans väg mot att gå till historien som den som en gång för alla skapade en kommersiellt gångbar hybrid av intellektuell film och fartfylld underhållning som faller såväl den breda publiken som kritiker i smaken.

Fakta:

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

I rollerna: Leonardo Dicaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Michael Caine m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=66TuSJo4dZM

3. Biutiful

Den mexikanske regissören Alejandro Inarritu Gonzales senaste film, Biutiful, skiljer sig från hans tidigare verk. Det är inte bara manusförfattaren Guillermo Arriaga som är utbytt.  Även det fragmentariska berättandet där flera parallella historier berättas samtidigt för att sedermera sammanlänkas, som vi sett Gonzales hantera med vant och stilsäkert handlag i hans tidigare alster som Amores Peros, 21 Gram och Babel, lyser med sig frånvaro i Biutiful. I Biutiful följer vi en tydlig antagonist istället för flera olika lika viktiga karaktärer. Denne antagonist är en cancersjuk klärvoajant vid namn Uxbal. Uxbal ledsagar oss genom Barcelonas mindre smickrande utkanter, fjärran turiststråk och fotbollsarenor. Han försörjer sig som någon slags spindel i nätet i kontakten mellan fifflande spanska entreprenörer i jakt på billig arbetskraft och illegala immigranter. Bland dessa oönskade invånare i den Katalanska huvudstaden finner vi afrikanska krimskramsförsäljare som även langar droger för att få ihop till brödfödan, samt kinesiska papperslösa invandrare som lever under knapra förhållanden och tvingas såväl sy kopior av märkesvaror som rycka in på skumt drivna byggnadsarbetsplatser. För att dryga ut kassan utnyttjar även Uxbal emellanåt sin gåva, som består i att han kan tala med de döda, för att hjälpa släktingar till nyligen avlidna personer genom att se till att de avlidna säkert kommer över till den andra sidan.

Parallellt med sina mer eller mindre kriminella arbetsförmedlaruppgifter och mediuminsatser, försöker Uxbal, som spelas av en Javier Bardem i högform, få sin komplexa familjesituation att gå ihop. Han är gift med den manodepressiva och promiskuösa Marambra, som gestaltas mycket träffsäkert av Maricel Alvarez, som han inte bor ihop med men har två barn, Mateo och Ana, tillsammans med.

Biutiful är ett stycke imponerande filmhantverk, där en sorglig och sentimental historia om livet i en europeisk storstad anno 2010 berättas med vackert foto och klockrent skådespeleri. Inarritu Gonzales visar med Biutiful att han besitter förmåga att bredda sitt filmskapande genom att förmedla en enda huvudhistoria, istället för ett flertal parallella. Trots att Inarritu Gonzales tummar på stilgrepp som hör till hans särprägel som regissör och ger sig i kast med en vit fläck på hans filmiska karta blir inte resultatet lidande. Biutiful är en utomordentlig film. Att Inarritu Gonzales vågat vidga sina vyer och bryta ny filmisk mark, gör att han befäster sin position som en av de främsta i dag verksamma regissörerna. Med det mod som möjliggjort förändringen i hans konstnärskap intakt ska det bli än mer intressant att följa hans vidare filmskapande framöver.

Fakta:

Regi: Alejandro Inarritu Gonzales

Manus: Alejandro Inarritu Gonzales, Armando Bo, Nicolas Giacobone

I rollerna: Javier Bardem, Marciel Alvarez, Blanca Portillo, Ruben Ochandiano m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=TdBH8q1GwTo&feature=related

4. 127 Hours

Regissören Danny Boyle och manusförfattaren Simon Beaufoy har ännu en gång samarbetat efter duons senaste succé med Slumdog Millionaire som tog hem storslam på Oscargalan 2008. Även kompositören A.R. Rahman och filmfotografen Anthony Dod Mantle har återigen ingått i Boyles filmteam. Den här gången är resultatet ett filmtekniskt och kinematografiskt fulländat verk, om något så till synes trivialt som en man som fastnar med sin ena arm mellan en sten och en klippvägg. Mannen ifråga är den naiva bergsklättraren Aron Ralston (James Franco) som ser ravinerna vid Robbers Roost, Utah, som sitt andra hem och tror sig kunna dem som sin egen ficka. Ralston ger sig av till ravinerna utan att nämna vart han beger sig för varken arbetskamrater eller familj, vilket visar sig bli ödesdigert då han har oturen att få en fallande stenbumling över sig. Stenen landar olyckligt på Arons arm som alltså fastnar under den–vilket utgör filmens intrig. Boyle och Beafoy har baserat sitt manus på Ralstons självbiografiska bok om händelsen med det sannerligen passande namnet Between a Rock and a Boulder.

Det är en imponerande bedrift av Danny Boyle och hans team att lyckas ro det hela i hamn, och få berättelsen – som utspelar sig under de 127 timmar Ralston sitter fast – att hålla i drygt 90 minuter på vita duken utan några tillagda sidohistorier. Vi följer endast Ralston. Hans återkallade minnen, fantasier och hallucinationer växelklipps med hans försök att överleva i ravinen. 127 Hours uppvisar kvaliteter både som klaustrofobisk thriller och sentimentalt drama om en man som efter en kritisk händelse rannsakar sig själv. Bevisat mångfacetterade James Franco, som tidigare gestaltat såväl Allen Ginsberg (Howl), Harry Osborn (Spiderman) som en marijuanarökande slacker (Pineapple Express), imponerar i rollen som Aron Ralston.

Utan att nämna för mycket om hur Ralston tar sig ur den prekära situation han försatt sig i, så förekom det svimningar bland publiken under en viss sekvens, på filmens premiärvisning tidigare i år. Dessa starka publikreaktioner är dock den enda likheten som filmen har med mer effektsökande och explicita filmer som exempelvis Excorsisten. 127 Hours är som sagt en oerhört snyggt berättad historia som välförtjänt nominerats till flera Oscars. 127 Hours handlar om en man som fastnar med sin ena arm under en sten. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara, vilket Danny Boyle bevisar med bravur.

Fakta:                                                                                                                                                                                            

Regi: Danny Boyle

Manus: Danny Boyle, Simon Beaufoy

I rollerna: James Franco, Kate Mara m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=OlhLOWTnVoQ

5. The King's Speech

Prins Albert, hertigen av York, äntrar ett podium på ett fullsatt Wembley Stadium. Han kliver fram mot en mikrofon för att leverera ett tal, folket tystnar varpå prinsen harklar sig och börjar tala. Ganska omgående blir det uppenbart att han lider av en verbal defekt – han stammar.

Så börjar den brittiska filmen The King’s Speech som nominerats till hela 12 Oscars. Filmen handlar om hur Prins Albert, som spelas av Colin Firth, förgäves försöker bli kvitt sin stamning medan hans åldrade far Kung George V blir allt svagare. Än mer oroligt blir läget av att den tilltänkta tronföljaren tillika Alberts bror Prins Edward (Guy Pearce) verkar mer intresserad av att fortsätta sitt playboyliv än att axla sin fars kungliga mantel. Läget ser prekärt ut för den stammande prinsen när hans hustru Elizabeth (Helena Bonham Carter) utan hans vetskap stämmer träff med den australienske logopeden Lionel Logue (Geoffrey Rush) . Efter ett misslyckat första möte går Prins Albert aningen motvilligt med på att ge Logue en ny chans varpå en period med hans oortodoxa behandlingsmetoder följer. Ett av knepen Logue använder i kampen mot de för prinsen så svåruttalade konsonanterna är att låta honom lägga på en knappt märkbart uttalad vokal innan konsonanten ifråga. När Kung George V så småningom dör utropas Prins Edward till Kung Edward III. Då han ämnar gifta sig med en skild kvinna övertalas Edward att abdikera från tronen av den brittiska regeringen. Han accepterar och den fortfarande stammande Albert utropas till Kung George VI.

The King’s Speech är ett finstämt brittiskt historiskt drama i regi av nyligen Oscarnominerade Tom Hooper(The Damned United). Till sin hjälp har Hooper en imponerande skådespelarensemble. Firth, Rush och Bonham Carter är alla lysande och rättvist även de Oscarnominerade. En aningen bortglömd insats har manusförfattaren David Seidler stått för, även om han också nominerats i kategorin bästa originalmanus. Seidler har själv lidit av stamning sedan han som ung flydde undan kriget till USA med sina föräldrar. Han vet således ett och annat om den ångest och rädsla att tala inför andra denna verbala åkomma medför, vilket gör The King’s Speech till en väldigt personlig film för honom. Siedler fick idén till manuset redan 1980 och en farbror till honom (som också led av stamning) besökte själv Logue och tog del av hans behandling.

 The King’s Speech är en sann historia berättad med modifikation utan att den för den sakens skull känns konstlad eller tillgjord. Det är en saga om den stammande fula ankungen till prins som förvandlas till en kunglig svan samtidigt som en stark vänskap mellan Logue och den kommande monarken så sakteliga växer fram. Med den hängivna logopeden vid sin sida utvecklas Kung George VI till en monark hans a-people kan vara stolta över.

Fakta:

Regi: Tom Hooper

Manus: David Siedler

I rollerna: Colin Firth, Geoffre Rush, Helena Bonham Carter, Guy Pearce m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=pzI4D6dyp_o

6. Black Swan

Säg balett och de flesta tänker förmodligen på en dansform med gamla anor, klassiska musikstycken så som Nötknäpparen och kanske på Sveriges egen prima ballerina assoluta Anneli Alhanko. Ytterst få tänker på en psykologisk thriller signerad Darren Aronofsky. 2010 var med största sannolikhet året då detta förändrades. Efter den svartvita lågbudgetdebuten Pi, det hjärtskärande missbrukardramat Requiem for a dream samt hans omtalade återupplivning av Mickey Rourkes slumrande karriär i The Wrestler, har den gode Aronofsky gett sig i kast med Black Swan. En film som handlar om Nina (Nathalie Portman), en ung aspirerande balettdansös bosatt i New York som drömmer om att få spela huvudrollen i balettens kommande uppsättning av Svansjön.

Det hela ser ut att gå Ninas väg då regissören av Svansjön, Thomas Leroy (Vincent Cassel), bestämmer sig för att ersätta prima ballerinan Beth MacIntyre (Winona Ryder) med en yngre förmåga. Nina ser länge ut att vara förstavalet då hon gör sig elegant som den vita svanen trots att hon har vissa svårigheter med att gestalta dess antites – den svarta svanen. Så småningom dyker dock en ny dansare upp vid namn Lily (Mila Kunis). Lily imponerar på Leroy och ser ut att på allvar kunna utmana Nina om den eftertraktade rollen. Samtidigt som konkurrensen hårdnar på baletten tvingas Nina dessutom stå ut med sin krävande mor (Barbara Hershey) i hemmet.

Det är just i denna situation med en eskalerande press på Nina, såväl yrkesmässigt som privat som filmen lyfter till en psykologisk thriller värd namnet som för tankarna till gamla mästare som Hitchcock och Polanski. Intrigen inbjuder till frågor; Vad är det som händer med Nina? Vill någon henne illa? Håller hon på att tappa förståndet? Den suggestiva och bitvis kusliga stämningen står sig filmen ut, och då detta inte är något man vanligtvis förknippar med en film med danstematik, blir resultatet något helt unikt. Nathalie Portman är fantastisk i rollen som den sköra Nina och ses – med all rätt – som storfavorit till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Barbara Hershey står också för en imponerande insats som Ninas krävande mor som tyranniskt styr sin dotter för att hon inte ska gå samma öde till möttes som hon själv en gång gjorde, då hon blev gravid och abrupt fick avsluta danskarriären. Även Mila Kunis levererar – något överraskande – en gedigen insats i Aronofskys regi som den till synes oskyldiga Lily, och nominerades till en Golden Globe för sin prestation.

Efter att ha sett Black Swan får du vara beredd att byta ut dina tidigare oskyldiga balettkonnotationer mot berättelsen om en ung kvinna som någon antingen vill mycket illa eller är på gränsen till ett sammanbrott. Såvida inte filmen bidrar till en hype som gör ”dansskräckis” till en vedertagen genre är och kommer Black Swan länge stå sig som något fullkomligt originellt. Nämligen den enda filmen om dans med potential att på allvar skrämma åskådaren. 

Fakta:

Regi: Darren Aronofsky

Manus: Mark Heyman, Andres Heinz och John J. McLaughlin

I rollerna: Nathalie Portman, Mila Kunis, Barbara Hershey, Winona Ryder, Vincent Cassel m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=5jaI1XOB-bs

7. The Social Network

En av årets mest omtalade filmer handlar om skapandet av det sociala nätverk vid namn Facebook som grundades på Harvard 2004 och i dag har mer än 500 miljoner användare. Den nördige och från social kompetens befriade Harvard-studenten Mark Zuckerberg – träffsäkert spelad av erkänt skicklige nördporträtteraren Jesse Eisenberg – får efter att ha dumpats av sin flickvän Erica Albright (Rooney Mara, blivande Lisbeth Salander) idén till en hemsida där kvinnliga studenter kan rangordnas efter sitt utseende. Han utvecklar hemsidan tillsammans med sin kompis Eduardo Saverin (Andrew Garfield). Hemsidan drar till sig så pass många besökare att Harvards nätverk kraschar varpå Mark stängs av från akademisk verksamhet i sex månader. Hans arbete med hemsidan röner dock uppmärksamhet hos de på Harvard prominenta tvillingarna Winkelwoss som ger Mark i uppdrag att programmera deras hemsida Harvard Connection. Mark tackar ja, men utvecklar tillsammans med Saverin istället det sociala nätverk för Harvard-studenter som sedermera skulle komma att bli ett världsomspännande fenomen – ”Thefacebook”.

Hela filmens tema presenteras mycket skickligt redan i filmens inledning. Sekvensen där Mark får idén om rankingsidan och skrider till verket med skapandet av den växelklipps med bilder från en fest på den plats där Mark allra helst vill vara – en av Harvards exklusiva s.k. ”Final Clubs”. En mans drivkraft för att nå ett mål bidrar till att han får en idé som han så småningom satsar stenhårt på att utveckla, med framgång och rikedom som resultat. Geniförklarade Aaron Sorkins (West Wing, Charlie Wilson’s War) manus, David Finchers (Seven, Fight Club, Zodiac) regi och Trent Raznors (Nine Inch Nails) soundtrack samverkar och skapar en lysande filmupplevelse av en till synes ganska icke-filmisk historia. Det är uppseendeväckande att en berättelse om nördar i universitetsmiljö som känns mer passande i bokform (Sorkin har baserat sitt manus på den relativt okända boken The Accidental Billionaires av Ben Mezrich) fungerar så väl på vita duken. Detta är i mångt och mycket Sorkins förtjänst. Hans briljant författade dialog bidrar till att man som åskådare inte tappar intresset för intrigen. Historien berättas rappt, utan att för den sakens skull reduceras till blott en komprimerad sammanfattning av händelseförloppet.

Att filmen gått så bra på biograferna (97 miljoner inspelade dollar) känns överraskande. Den totala avsaknaden av biljakter, explosioner och för den delen de numera så frekvent förekommande superhjältarna, torde avskräcka den breda biopubliken. Förklaringen till filmens publikframgång är förmodligen så enkel som intresset för fenomenet Facebook. De allra flesta har hört talas om – och är förmodligen också medlemmar på – hemsidan. Facebook har för alltid förändrat allas våra sociala liv och nu även använts som betydande verktyg vid revolutionerna i Egypten och Tunisien. Att ge sig i kast med en film om Facebook blott sex år efter dess uppkomst, är vågat och resultatet imponerande. När vi i framtiden kommer försöka definiera 2010-talet och söka förklaringar till vilka vi blivit är förmodligen The Social Network en tänkbar utgångspunkt.

Fakta:

Regi: David Fincher

Manus: Aaron Sorkin

I rollerna: Jesse Eisenberg, Andrew Garfield, Rooney Mara, Justin Timberlake m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=lB95KLmpLR4

8. Blue Valentine

I Blue Valentine används ett ganska vanligt grepp – vi följer två historier som berättas parallellt. Den ena historien handlar om en ung man och en ung kvinna på väg att träffas och förälska sig i varandra. Den andra berättar historien om ett gift pars vars äktenskap håller på att krackelera. Vad som gör Blue Valentine unik är att de båda historierna har samma huvudpersoner. Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams). En gång – i den första historien – fullkomligt tokiga i varandra, nu – i den andra historien – gifta, föräldrar till en liten flicka och märkbart utleda på varandras sällskap. De en gång så passionerade känslorna har svalnat och förbytts mot den grå vardagens slentrianmässiga rutin. I Blue Valentine varvas ljuvliga bilder på unga älskande, som Dean och Cindys första dejt som slutar med att Dean spelar mandolin och Cindy dansar utanför en stängd affär, med plågsamt tragiska scener där det äkta paret förgäves kämpar för att hålla gnistan vid liv. Bland annat genom att ta in på ett ”romantiskt” motells specialsvit kallad ”The Future Room”. Ironiskt nog är det där och då, när det gifta paret dricker vodka i en rymdinspirerad säng och försöker tygla sina alltmer tilltagande irritationer gentemot varandra, som de tillslut inser att de inte har någon framtid tillsammans.

Blue Valentine är regissören Dean Cianfrances blott tredje film. Hans relativa orutin är dock inte påtaglig och Michelle Williams i rollen som Cindy och Ryan Gosling som Dean bjuder på ett stensäkert skådespeleri från start till mål. De bemästrar att förmedla den nästintill elektriska spänningen mellan de båda huvudkaraktärerna, såväl när de är upp över öronen betuttade i varandra som när de grälar som värst. Blue Valentine är en känslosam historia om förgänglighet och om vad tidens tand ofta gör med till synes fullkomliga parrelationer, berättade med en nedtonad stil och ackompanjerad av ett fantastiskt soundtrack signerat Grizzly Bear. 

Filmen utmärker sig på det ekvilibristiska sätt den varvar lycka och tragik om vartannat och personer som har nära till såväl glädje- som sorgetårarna bör ha hushållspapper nära till hands. Känslan av realism – såväl rent filmiskt som det faktum att de allra flesta relationer faktiskt går samma öde till mötes som Dean och Cindys förr eller senare – gör att filmens hjärtskärande berättelse och sorgliga budskap bitvis blir tämligen plågsamt att ta del av. Det spelar ingen roll hur många låtar du och din älskade utropar till er eller hur många gånger ni rullar runt på en stads öde gator med bara ögon för varandra, kärlek – liksom allting annat – varar inte för evigt.

Fakta:

Regi: Dean Cianfrance

Manus: Dean Cianfrance, Joey Curtis och Cami Delavigne

I rollerna: Michelle Williams, Ryan Gosling m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=sYgr_iGATB4

9. The Ghost Writer

I september 2009 greps den polsk-franske regissören Roman Polanski av schweizisk polis på väg till Zürich. Orsaken till gripandet var att amerikanska myndigheter begärt den geniförklarade Polanski utlämnad och ställd inför rätta för det sexbrott han misstänks ha begått i landet 1977. Gripandet innebar att den tidigare Oscarvinnaren inte kunde närvara vid världspremiären av sin första långfilm på fem år – The Ghost Writer, på filmfestivalen i Berlin. På festivalen belönades dock Polanski i sin frånvaro med en silverbjörn för bästa regi.

  

The Ghost Writer är en politisk thriller som för tankarna till ett av Polanskis tidigare mästerverk – Chinatown från 1974. Liksom Jake Gettis i Chinatown dras huvudperson i The Ghost Writer – en icke namngiven spökskrivare – utan sin vetskap in i ett mysterium. Spökskrivaren (Ewan McGregor) får i uppdrag att färdigställa den före detta brittiske premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer efter det att den tidigare spökskrivaren hastigt avlidet i ett förmodat självmord. Efter viss tvekan tackar han ja till uppdraget varpå han flygs till USA där Lang befinner sig, närmare bestämt i ett hus på ön Martha’s Vineyard. Samma dag som spökskrivaren anländer till ön briserar bomben – Lang anklagas för krigsbrott, då han under sin ämbetsperiod beviljat utlämning av misstänkta terrorister till USA som sedermera torterats. För att undvika att ställas inför krigsrätt behöver således Lang hålla sig kvar i USA. Ett liv i exil väntar den forne hyresgästen på 10 Downing Street. Den nyfikne spökskrivaren anar dock oråd. Han börjar nysta i det hela varpå något betydligt mer komplext så småningom uppenbarar sig.

Polanski har – precis som i Chinatown – lyckats att bygga upp en spänning som successivt förstärks ju närmre upplösningen historien kommer, alltmedan man som åskådare frågar sig vad som egentligen försiggår och vem man kan lita på. Det märks att den gode Polanski trivs när han får verka fritt i thrillergenren, vilken han med The Ghost Writer visar sig ännu bemästra till fullo. Det är synd att filmen som sådan hamnade i skymundan av den mediala våg kring Polanskis gripande som svepte över världen vid tidpunkten för dess premiär. The Ghost Writer är från början till slut ett gediget filmhantverk som håller en som åskådare ständigt alert och engagerad i handlingen. Polanski har även lyckats väva in och behandla ett personligt tema – känslan av att förvisas från ett land man betraktar som sitt hemland. Resultatet blir en strålande film och The Ghost Writer är ytterligare en fjäder i Polanskis filmskaparhatt efter tidigare storfilmer som nämnda Chinatown, The Pianist, Repulsion och Rosemarys Baby.

Fakta:                                                                                                                                                                                            

Regissör: Roman Polanski

Manus: Roman Polanski och Robert Harris (baserad på hans bok)

I rollerna: Ewan McGregor, Pierce Brosnan, Olivia Williams, Kim Cattrall, Tom Wilkinson m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=L_AerBW0EcI

10. The Fighter

I det tidiga 90-talets Lowell, Massachusetts kämpar Micky ”Irish” Ward (Mark Wahlberg) vidare med en boxningskarriär som tycks gått i stå. Han gör det med sin mamma Alice Ward (Melissa Leo) som manager och sin äldre halvbror Dicky Eklund (Christian Bale) som tränare. Dicky är själv en före detta boxare som övergett idrottskarriären till förmån för crackpipan några år tidigare. Sin förkärlek för den förrädiska drogen som svepte över USA i slutet av 80-talet har han behållit sedan dess, vilket självfallet hämmar hans tränarförmåga.

Efter att Darren Aronofsky – som tagit sig an liknande tematik med The Wrestler – avböjt att regissera The Fighter, gick uppdraget istället till David O.Russell( Three Kings, I Heart Huckabees). Ett uppdrag han lyckats tämligen väl med då skådespeleriet i filmen är alldeles lysande.  Allra starkast är Bales prestation, som med sin gestaltning av Dicky levererar ”method acting” som hade fått Lee Strasberg att gå i spinn om han vore i livet. Glöm Batman och Bateman, Bale gör sitt livs roll i The Fighter och walesaren borde vara given som vinnare av en Oscar för bästa manliga biroll. Melissa Leo är nästan lika mästerlig som den stenhårda matriarken Alice som inte kan släppa kontrollen över sina söners liv, och bör vara en het kandidat för Oscar även hon i kategorin bästa kvinnliga biroll. I samma kategori har även Amy Adams, som spelar Micky flickvän Charlene, nominerats.

Filmen är inspelad on-location i Lowell och fotot – av holländske svenskbekantingen Hoyte van Hoytema(Låt den rätte komma in, Flickan) – är nedtonat.  Sekvenserna från Mickys matcher, där en autentisk grafik använts för att likna en tv-sändning från tidigt 90-tal, är så pass välgjorda att det nästan känns som om man ser Micky boxas i realtid. Dessa stildrag bidrar till att The Fighter ger ett realistiskt intryck, vilket passar ypperligt ihop med det faktum att filmen bygger på verkliga händelser.

Trots att den utspelar sig i den på vita duken ganska uttjatade boxningsmiljön, är The Fighter mer än bara ytterligare en berättelse om en arbetarklassgrabbs resa mot den amerikanska drömmen i form av idrottsliga framgångar. The Fighter innehåller – vid sidan av skildringen av Mickys klättring mot boxningsvärldens topp – även två andra minst lika fängslande historier. Den om Dicky Eklund, en gång kallad ”The Pride of Lowell”, nu för det mesta girigt blossande på en hemsnickrad pipa i något av stadens många crackhus . Samt den om en familj fjärran det amerikanska kärnfamiljsidealet styrd med järnhand av den kroniskt kedjerökande Alice. När O.Russell lyckas väva samman dessa berättelser till en helhet och dessutom undviker att trampa ned sig för djupt i Rocky-träsket blir resultatet en av 2010 års bästa filmer.

Fakta:

Regi: David O.Russell

Manus: Scott Silver, Paul Tamasy, Eric Johnson

I rollerna: Mark Wahlberg, Christian Bale, Melissa Leo, Amy Adams m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=71l-kIhJ5j8&feature=fvst

2010 års bästa filmer.

Med start på fredag tänkte jag lista de - enligt min mening - tio bästa filmerna utkomna 2010. En film om dagen kommer att presenteras här på bloggen fram tills Oscargalan. Jag har valt bland de filmer som enligt imdb.com är utkomna 2010.

Samtida auteurer

Den omtalade s.k. auteurkritiken växte fram i slutet av 50-talet kring den franska tidskriften Cahiers du cinema. Vid tidpunkten var den eminente franske filmteoretikern Bazin (samme Bazin som fått ge namn åt denna blogg, hoppas att han inte vrider sig i sin grav), som sedermera kom att fungera som mentor åt Nya Vågen-regissörer som Truffaut, Godard och Rohmer, tidskriftens chefredaktör.

1962 togs auteurkritiken över Atlanten av amerikanen Andrew Sarris. I en felöversättning från franska till engelska av Sarris blev auteurkritiken till auteurteorin (ett namn under vilket teorin i dag är mest känd) i dennes artikel ”Tankar om auteurteorin” . I artikeln levererade Sarris sina tankar och reflektioner kring teorin och såg samtidigt till att den fick större spridning i världen. Så småningom blev auteurkritiken en av mest inflytelserika filmteorierna genom tiderna. Än i dag kan man se tydliga spår av auteurkritik på flera håll, allra tydligast i filmkritik där det blivit kutym att omnämna och i någon mån bedöma filmens regissör i en filmrecension.

Enligt Sarris krävs tre premisser för att en regissör ska lyftas fram som auteur. Dessa är:

•  Regissören ska besitta filmteknisk kompetens

•  Regissören ska ha en i dennes filmer urskiljbar personlighet. Med vilket menas att regissören genom flera av sina filmer måste uppvisa återkommande stildrag – dennes signatur.

• En inre mening ska växa fram i friktionen mellan regissörens personlighet och dennes filmer som sådana.

Dessa kriterier är ganska abstrakta och kan vara svåra att förstå och således applicera på en regissör för att avgöra om denne kvalificerar sig som auteur. Egentligen bör man noggrant studera regissören ifrågas samlade produktion för att överhuvudtaget ha minsta möjlighet att avgöra huruvida denne bör upphöjas till auteur-status eller ej.

Nedan följer mitt försök till en lista med de tio regissörer som jag klassar som de främsta auteurerna som verkar i dag (dvs. gjort minst en framstående film de senaste tio åren). Detta är så klart en oerhört svår uppgift, må hända att jag tagit mig vatten över huvudet. Bidra gärna med synpunkter och/eller egna listor!

1. David Lynch
2. Lars von Trier
3. Woody Allen
4. Martin Scorsese
5. Bröderna Coen
6. Paul Thomas Anderson
7. Quentin Tarantino
8. Christopher Nolan
9. Terry Gilliam
10. Todd Solondz

”Hämnden” – en besvikelse (OBS! Texten innehåller spoilers)

Den danska filmen ”Hämnden” har unisont hyllats av kritiker världen över. Susanne Biers senaste film har dessutom såväl vunnit Golden Globe som Oscarnominerats i kategorin bästa utländska film. Det var med vetskapen om detta jag i går äntrade biografen för att ta del av filmen. När jag drygt två timmar senare gick därifrån gjorde jag det med en känsla av besvikelse.

Jag håller med om att ”Hämnden” har sina stunder. Tematiken som filmen behandlar är intressant – mänskligt våld i olika former. Såväl våld på gräsrotsnivå på en dansk mellanstadieskola som mer utvecklade rå ondska utövad av milis i ett krigsdrabbat område i Afrika tas upp. Det finns inte heller något att anmärka på skådespeleriet. Vår egen Mikael Persbrandt gör en stadig insats som den svenske läkaren Anton med ett läger i Afrika som arbetsplats, och såväl Ulrich Thomsen som Trine Dyrholm levererar i vanlig ordning som nyblivne änkemannen Claus respektive Antons fru Marianne. Allra starkast lyser de båda barnskådespelarna William Jøhnk Nielsen och Markus Rygaard. Nielsen är lysande som den hänsynslösa Christian som precis förlorat sin mor i cancer och Rygaard är nästan lika bra som Anton och Mariannes mobbade son Elias. Att filmen börjar precis som ett inslag på en välgörenhetsgala där diverse kändisar åker till ett härjat område och blir ”tagna” av situationen, kan jag köpa, men någonstans i mitten av filmen börjar allt fler störningselement dyka upp. Stereotypa karaktärer och filmiska klyschor haglar allt tätare. Den diplomatiska Anton blir för mycket i de sekvenser där han ställs mot den aggressiva danske bilmekanikern Lars. Teoretisk bildning kontrasteras mot fysisk styrka och praktisk kompetens på ett så övertydligt sätt att man som åskådare nästan känner sig dumförklarad. En kort sekvens då Christian spelar krigsspel på sin dator skymtar förbi, som en förstrött hint om att det kan vara förklaringen till hans våldsamma tendenser. När den afrikanske krigsherre kallad ”The Big Man” som satt skräck i omgivningen kring lägret där Anton arbetar, väl dyker upp känns han mer som en Bond-skurk än en autentisk lokal tyrann med sin väldiga kroppshydda och sitt defekta öga. Filmen är vackert filmad, men när kameran ännu en gång stannar upp och stillsamt betraktar antingen det afrikanska eller danska landskapet blir det lite väl mycket naturonani.

Även om jag redan tidigare börjat tvivla på filmens kvalitet är det upplösningen som helt dödar filmupplevelsen för mig. Slutet känns opassande lyckligt med tanke på filmens mörka intrig. Anton förvisar den onde krigsherren från lägret varpå tyrannen till slut möter folkets vrede utanför. Elias överlever hans och Christians ödesdigra bombsprängning. Anton och Marianne hittar tillbaka till varandra vid Elias sjukhussäng. Scenen där Anton i sista stund hinner upp på taket för att hindra Christian från att hoppa mot döden från den höga byggnaden utgör droppen som definitivt får den med filmklichéer fyllda bägaren att rinna över. ”Hämden” hade blivit en betydligt bättre film om Bier vågat hålla sig ifrån det alldeles för lyckliga slutet som känns konstlat och tillgjort. Det verkar dock onekligen som om detta försök till ”Hollywood-ending” gått hem hos de amerikanska nomineringsjuryerna. Jag håller tummarna för att ”Hämnden” inte snuvar betydligt vassare ”Biutiful” på en Oscar den 27:e februari.