På pappret verkar det nyskapande med en kvinna i huvudrollen som den klassiskt alkoholiserade countrystjärnan på dekis, men detta förringas av hur Leighton Meesters karaktär Chiles Stanton framställs. Tafatt och märkbart undergiven sitt senare kärleksintresse Beau Hutton (Chris Hedlund) känns Chiles som en stereotyp kvinnoskildring som doftar 1951 snarare än 2011.
Country Strongs handling känns bitvis helt orealistisk. Beau går från att vara fadder på ett rehabiliteringshem till att bli hyllad som förakt på Kelly Canters (Gwyneth Paltrow) turné på nolltid och Chiles genomgår en rekordsnabb metamorfos från scenrädd till självsäker artist. Filmen lyfter aldrig riktigt. Trots att det finns potential i dynamiken mellan Kelly och hennes man James (Tim McGraw) så blir framställningen av deras relation aldrig mer än en alltför blek kopia av deras motsvarighet Barnett och Barbara Jeans i Nashville. Om inte detta vore nog så haglar dessutom de klyschiga replikerna tätt. Ett talande exempel är då James utbrister: ”När jag hörde dig sjunga första gången så trodde jag att jag var i himlen eftersom du lät som en ängel” till Kelly.
Skådespelare som sjunger på film bäddar onekligen för ett fasansfullt resultat, men på den punkten överaskar Country Strong positivt. Överlag är sångnumren helt okej med undantag för den fruktansvärda ”Shake that thing”. Filmen har även sina sentimentalt ganska finstämda stunder. Slutet är en sådan. Slutligen kan sägas att det faktum att en vaktelunge får härbärgera en cigarrlåda och följa med den deprimerade och alkoholiserade Kelly i tron på att den kan erbjuda henne tröst, är symptomatiskt för hela filmen. Verklighetsfrånvänt och alldeles för förenklat.
Betyg: 2/5
