Den danska filmen ”Hämnden” har unisont hyllats av kritiker världen över. Susanne Biers senaste film har dessutom såväl vunnit Golden Globe som Oscarnominerats i kategorin bästa utländska film. Det var med vetskapen om detta jag i går äntrade biografen för att ta del av filmen. När jag drygt två timmar senare gick därifrån gjorde jag det med en känsla av besvikelse.
Jag håller med om att ”Hämnden” har sina stunder. Tematiken som filmen behandlar är intressant – mänskligt våld i olika former. Såväl våld på gräsrotsnivå på en dansk mellanstadieskola som mer utvecklade rå ondska utövad av milis i ett krigsdrabbat område i Afrika tas upp. Det finns inte heller något att anmärka på skådespeleriet. Vår egen Mikael Persbrandt gör en stadig insats som den svenske läkaren Anton med ett läger i Afrika som arbetsplats, och såväl Ulrich Thomsen som Trine Dyrholm levererar i vanlig ordning som nyblivne änkemannen Claus respektive Antons fru Marianne. Allra starkast lyser de båda barnskådespelarna William Jøhnk Nielsen och Markus Rygaard. Nielsen är lysande som den hänsynslösa Christian som precis förlorat sin mor i cancer och Rygaard är nästan lika bra som Anton och Mariannes mobbade son Elias. Att filmen börjar precis som ett inslag på en välgörenhetsgala där diverse kändisar åker till ett härjat område och blir ”tagna” av situationen, kan jag köpa, men någonstans i mitten av filmen börjar allt fler störningselement dyka upp. Stereotypa karaktärer och filmiska klyschor haglar allt tätare. Den diplomatiska Anton blir för mycket i de sekvenser där han ställs mot den aggressiva danske bilmekanikern Lars. Teoretisk bildning kontrasteras mot fysisk styrka och praktisk kompetens på ett så övertydligt sätt att man som åskådare nästan känner sig dumförklarad. En kort sekvens då Christian spelar krigsspel på sin dator skymtar förbi, som en förstrött hint om att det kan vara förklaringen till hans våldsamma tendenser. När den afrikanske krigsherre kallad ”The Big Man” som satt skräck i omgivningen kring lägret där Anton arbetar, väl dyker upp känns han mer som en Bond-skurk än en autentisk lokal tyrann med sin väldiga kroppshydda och sitt defekta öga. Filmen är vackert filmad, men när kameran ännu en gång stannar upp och stillsamt betraktar antingen det afrikanska eller danska landskapet blir det lite väl mycket naturonani.
Även om jag redan tidigare börjat tvivla på filmens kvalitet är det upplösningen som helt dödar filmupplevelsen för mig. Slutet känns opassande lyckligt med tanke på filmens mörka intrig. Anton förvisar den onde krigsherren från lägret varpå tyrannen till slut möter folkets vrede utanför. Elias överlever hans och Christians ödesdigra bombsprängning. Anton och Marianne hittar tillbaka till varandra vid Elias sjukhussäng. Scenen där Anton i sista stund hinner upp på taket för att hindra Christian från att hoppa mot döden från den höga byggnaden utgör droppen som definitivt får den med filmklichéer fyllda bägaren att rinna över. ”Hämden” hade blivit en betydligt bättre film om Bier vågat hålla sig ifrån det alldeles för lyckliga slutet som känns konstlat och tillgjort. Det verkar dock onekligen som om detta försök till ”Hollywood-ending” gått hem hos de amerikanska nomineringsjuryerna. Jag håller tummarna för att ”Hämnden” inte snuvar betydligt vassare ”Biutiful” på en Oscar den 27:e februari.
