Recension: Country Strong

Country Strong är känd som filmen där Gwyneth Paltrow sjunger. Detta bidrar såväl till nyfikenhet som inbjuder till frågor: Är filmen värd ett bättre öde än att bara bli känd som filmen där den goda Gwyneth tar ton? Sjunger hon bra? Svaret på båda dessa frågor är nej. Country Strong når inte på långa vägar upp till den höga ribba som lagts av filmer med liknande tematik genom åren. Filmen har inte samma historiska förankring som Walk the Line, den saknar Nashvilles mångbottnade karaktärsgalleri och musiken är avsevärt sämre än i fjolårets Crazy Heart. Gwyneth sjunger på sin höjd helt okej, men oftare dåligt. Att ens tänka på hur många timmar hon förmodligen spenderat hos en sånglärare (maken Chris Martin?) för att åstadkomma detta slätstrukna resultat är svindlande.

  

På pappret verkar det nyskapande med en kvinna i huvudrollen som den klassiskt alkoholiserade countrystjärnan på dekis, men detta förringas av hur Leighton Meesters karaktär Chiles Stanton framställs. Tafatt och märkbart undergiven sitt senare kärleksintresse Beau Hutton (Chris Hedlund) känns Chiles som en stereotyp kvinnoskildring som doftar 1951 snarare än 2011.

Country Strongs handling känns bitvis helt orealistisk.  Beau går från att vara fadder på ett rehabiliteringshem till att bli hyllad som förakt på Kelly Canters (Gwyneth Paltrow) turné på nolltid och Chiles genomgår en rekordsnabb metamorfos från scenrädd till självsäker artist. Filmen lyfter aldrig riktigt. Trots att det finns potential i dynamiken mellan Kelly och hennes man James (Tim McGraw) så blir framställningen av deras relation aldrig mer än en alltför blek kopia av deras motsvarighet Barnett och Barbara Jeans i Nashville. Om inte detta vore nog så haglar dessutom de klyschiga replikerna tätt. Ett talande exempel är då James utbrister: ”När jag hörde dig sjunga första gången så trodde jag att jag var i himlen eftersom du lät som en ängel” till Kelly. 

Skådespelare som sjunger på film bäddar onekligen för ett fasansfullt resultat, men på den punkten överaskar Country Strong positivt. Överlag är sångnumren helt okej med undantag för den fruktansvärda ”Shake that thing”. Filmen har även sina sentimentalt ganska finstämda stunder. Slutet är en sådan. Slutligen kan sägas att det faktum att en vaktelunge får härbärgera en cigarrlåda och följa med den deprimerade och alkoholiserade Kelly i tron på att den kan erbjuda henne tröst, är symptomatiskt för hela filmen. Verklighetsfrånvänt och alldeles för förenklat. 

Betyg: 2/5

Mina Oscarnomineringar.

Om det var jag som fått det ärofyllda uppdraget att nominera och sedermera dela ut Oscarstatyetter i kväll hade nomineringslistan sett ut så här, alternativet i fetstil är min vinnare i varje kategori (Observera att kategorin "Bästa film" motsvaras av min topp tio-lista och att jag valt bort vissa kategorier där jag inte kände mig tillräckligt bevandrad för att nominera):

Best Performance by an Actor in a Leading Role

Javier Bardem , Biutiful

Leonardo DiCaprio, Shutter Island

Jesse Eisenberg , The Social Network

Colin Firth , The King's Speech

James Franco , 127 timmar

Best Performance by an Actress in a Leading Role

Annette Bening , The Kids Are All Right

Nicole Kidman , Rabbit Hole

Jennifer Lawrence , Winter's Bone

Natalie Portman , Black Swan

Michelle Williams , Blue Valentine

Best Performance by an Actor in a Supporting Role

Christian Bale , The Fighter

John Hawkes , Winter's Bone

Geoffrey Rush , The King's Speech

Andrew Garfield , The Social Network

Bill Murray, Get Low

Best Performance by an Actress in a Supporting Role

Maricel Alvarez, Biutiful

Barbara Hershey, Black Swan

Melissa Leo ,The Fighter

Hailee Steinfeld ,True Grit

Marion Cotillard, Inception

Best Achievement in Directing

Danny Boyle, 127 Hours

Martin Scorsese, Shutter Island

Christopher Nolan, Inception

David Fincher, The Social Network

Tom Hooper, The King's Speech

Best Writing, Screenplay Written Directly for the Screen

Armando Bo, Alejandro Gonzales Inarritu, Nicolas Giacobone ,Biutiful

Derek Cianfrance, Cami Delavigne, Joey Curtis ,Blue Valentine

Christopher Nolan, Inception

David Seidler ,The King's Speech

Rob Epstein, Jeffrey Friedman, Howl

Best Writing, Screenplay Based on Material Previously Produced or Published

Danny Boyle, Simon Beaufoy, 127 Hours

Aaron Sorkin,The Social Network

Debra Granik, Anne Rosellini ,Winter’s Bone

David Lindsay-Abaire,Rabbit Hole

Laeta Kalogridis,Shutter Island

Best Achievement in Cinematography

Robert Richardson, Shutter Island

Wally Pfister, Inception

Hoyte van Hoytema, The Fighter

Enrique Chediak, Anthony Dod Mantle, 127 Hours

Roger Deakins, True Grit

Best Achievement in Editing

Jon Harris, 127 Hours

Andrew Weisblum, Black Swan

Pamela Martin, The Fighter

Lee Smith, Inception

Thelma Shoonmaker, Shutter Island

Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Score

A.R. Rahman, 127 Hours

Gustavo Santaolalla, Biutiful

Hans Zimmer, Inception

Alexandre Desplat, The King’s Speech

Trent Reznor, Atticus Ross, The Social Network

Bonus

Filmer som inte kom med på listan men som ändå är värda ett omnämnande:

Howl: En bitvis animerad skildring av rättsprocessen mot Allen Ginsbergs dikt Howl. James Franco briljerar i rollen som den legendariske poeten.

Heartbeats: Årets vackraste film. Någonting säger mig att vi inte sett det sista av filmens regissör Xavier Dolan. Den blott 21-årige kanadensaren lånar i Heartbeats såväl Woody Allens tendens att inkludera en karaktär baserad på och spelad av honom själv som stilgrepp från franska nya vågen.

True Grit: Enligt mitt tycke knappast Coens bästa. Dock: En fotografiskt vacker hommage till western-genren.

Somewhere: Sofia Coppola tar nästa steg som filmskapare. En personlig film som stundtals för tankarna till den gamla mästaren Antonionis devis: ”Om ingenting med precision”.

Winter’s Bone: En gripande film om människor i samhällets utkanter i Arkansas. En tidigare vit fläck på den hollywoodska filmkartan.

You Will Meet a Tall Dark Stranger: Woody Allen, 75, levererar fortfarande film av högsta klass. Imponerande!

Animal Kingdom: Nedtonad skildring av Melbournes under värld.

Get Low: Duvall och Murray levererar skådespeleri av högsta klass i en film om en enstöring som vill arrangera sin begravning medan han lever.

1. Shutter Island

Det första som griper tag och lockar in en i Shutter Islands intrig är musiken. Den är påtaglig redan i den inledande sekvensen då polismannen Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans partner Chuck (Mark Ruffalo) via en dimmig färjetur tar sig till den ö som delar namn med filmen. Daniels har kallats till platsen för att utreda ett försvinnande från det mentalsjukhus vid namn Ashecliffe som är beläget på ön. Det är en kvinna vid namn Rachel Solando som till synes spårlöst rymt från den hårt bevakade institutionen. Att Daniels är en man med en hel del i det mentala bagaget blir vi snabbt varse. Genom oerhört välgjorda minnessekvenser, där Scorsese ännu en gång visar att han bemästrar filmmediet till fullo, får vi veta att Daniels plågas av såväl minnen från sina upplevelser från Dachau under kriget som av sin hustrus tragiska bortgång. Med Shutter Island ger sig Scorsese – med sin adept Leonardo Dicaprio i huvudrollen – i kast med mentalsjukhusmiljön, vilken före honom utforskats med framgång av regissörer som Milos Forman och Samuel Fuller i filmer som Gökboet och Shock Corridor.

 

Han gör det med bravur. Allt medan filmen lider byggs en suggestiv stämning successivt upp. Den tidigare nämnda musiken har stor inverkan, men även att de sekvenser då Daniels drömmar och minnen skildras blir allt mer skräckfilmskusliga ju längre handlingen fortskrider bidrar starkt. Den gamla klyschan att man sitter som på nålar har aldrig passat bättre än för att beskriva den verkan Shutter Island har på en som åskådare. Man är aldrig säker på vad som ska ske härnäst eller vem av karaktärerna man kan lita på. Scorsese använder sig väldigt skickligt av korta moment, ibland bara sekundlånga ögonblick, för att vrida upp mystiken ytterligare. En kvinnlig patient med ett allt annat än vänligt utseende gör hysch-tecken mot Daniels och Chuck, Daniels hittar ett kryptiskt meddelande under en golvplanka i Rachels rum och en annan patient uppmanar skriftligen Daniels till flykt under ett förhör. Det är dessa korta sekvenser, när man oroligt skruvar på sig i biostolen, som tillsammans utgör grundbulten i Shutter Island.

Man kan bara konstatera att cineasten Martin Scorsese kan sin filmhistoria på sina fem fingrar. Han har med Shutter Island blickat tillbaka i historien, tagit den tyskexpressionistiska penseln från gamla mästare som Fritz Lang och F.W. Murnau som vore den en stafettpinne, och med den målat sin egna filmtekniskt fulländade och oerhört rafflande version av Dennis Lehanes roman Patient 67. Om du inte läst boken väntar något av det mest nervkittlande och adrenalineggande du kan se på vita duken. Shutter Island är en fullkomligt makalös filmupplevelse vilket också gör den till 2010 års bästa film. Det faktum att denna pärla förbisetts av Oscarjuryn (Inte en enda nominering!)är minst ett lika stort mysterium som Rachel Solandos försvinnande.

Fakta:

Regi: Martin Scorsese

Manus: Laeta Kalogridis

I rollerna: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Michelle Williams, Max von Sydow m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=5iaYLCiq5RM

2. Inception

Inception börjar precis som en Bond-film: Kostymklädda och pistolförsedda män, explosioner och kassaskåp skymtar förbi i bild. Miljön skvallrar om att vi befinner oss någonstans i Asien. Det hela är dock mer komplext än så. Vi befinner oss i en dröm i en dröm. Dröm är det ord som förknippas starkast med Inception, i själva verket har ordet idé en mer direkt anknytning till filmens handling. Filmens huvudperson Dom Cobb (Leonardo DiCaprio) beskriver en idé som det mest smittsamma och resistenta viruset i världen. Hans jobb är att tränga in i folks undermedvetna via drömmar och väl där stjäla någon form av idé. Inception tar sin början på allvar då Cobb får det till synes omöjliga uppdraget att uträtta det motsatta dvs. plantera en idé i någons hjärna – en operation som kallas för just Inception. Om han lyckas väntar en återgång till det lugna familjeliv med sina barn som han saknar så.

Vem som planterade idén till Inception i Christopher Nolans hjärna är oklart. Filmen är dock rakt igenom hans verk. Efter att ha skrivit manuset och utan framgång pitchat konceptet för Warner Bros. i början av 2000-talet, är det först tio år senare, med såväl kommersiellt framgångsrika som kritikerrosade filmer som ”Memento”, ”Batman Begins” och ”The Dark Knight” i bagaget, som Nolan äntligen fått möjlighet att realisera filmidén.

DiCaprio har sällskap i skådespelarensemblen av åtskilliga högkvalitativa namn. Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Marion Cottilard, Cillian Murphy och Michael Caine syns alla i roller. Att filmen dessutom ackompanjeras av ett lysande soundtrack signerat niofaldigt Oscarnominerade tysken Hans Zimmer gör inte saken sämre. Även om det till en början kan vara svårt att förstå exakt vad det är Cobb och hans team sysslar med så är det ingenting att oroa sig för. Nolan har smidigt löst det genom att lägga in en scen där Cobb didaktiskt förklarar hela konceptet med drömarkitektur för den unge studenten Ariadne (Ellen Page).

Inception är som allra bäst i de scener då Cobb interagerar med minnet av sin bortgånga fru, som spelas med den äran av fransyskan Marion Cotillard, som vann en Oscar 2008 för sin roll som Edith Piaf (vars musik för övrigt har en viktig roll i Inception) i La Vie en rose. Det är även främst i dessa scener, när hans Cobb plågas svårt känslomässigt, som även DiCaprio lyfter.

Under den bitvis James Bond-aktigt actionspäckade ytan döljer sig en film som vågar vara komplicerad och utmana åskådaren intellektuellt. Det är inget man vanligtvis förknippar med en film som spelat in nästan 293 miljoner amerikanska dollar världen över. Vad Nolan har åstadkommit är därför något unikt. Han har förenat den klassiska inkomstbringande blockbustern med en originell och tankeväckande berättelse. Inception, som nominerats till åtta Oscars, kan mycket väl vara det första steget på Nolans väg mot att gå till historien som den som en gång för alla skapade en kommersiellt gångbar hybrid av intellektuell film och fartfylld underhållning som faller såväl den breda publiken som kritiker i smaken.

Fakta:

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

I rollerna: Leonardo Dicaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Michael Caine m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=66TuSJo4dZM

3. Biutiful

Den mexikanske regissören Alejandro Inarritu Gonzales senaste film, Biutiful, skiljer sig från hans tidigare verk. Det är inte bara manusförfattaren Guillermo Arriaga som är utbytt.  Även det fragmentariska berättandet där flera parallella historier berättas samtidigt för att sedermera sammanlänkas, som vi sett Gonzales hantera med vant och stilsäkert handlag i hans tidigare alster som Amores Peros, 21 Gram och Babel, lyser med sig frånvaro i Biutiful. I Biutiful följer vi en tydlig antagonist istället för flera olika lika viktiga karaktärer. Denne antagonist är en cancersjuk klärvoajant vid namn Uxbal. Uxbal ledsagar oss genom Barcelonas mindre smickrande utkanter, fjärran turiststråk och fotbollsarenor. Han försörjer sig som någon slags spindel i nätet i kontakten mellan fifflande spanska entreprenörer i jakt på billig arbetskraft och illegala immigranter. Bland dessa oönskade invånare i den Katalanska huvudstaden finner vi afrikanska krimskramsförsäljare som även langar droger för att få ihop till brödfödan, samt kinesiska papperslösa invandrare som lever under knapra förhållanden och tvingas såväl sy kopior av märkesvaror som rycka in på skumt drivna byggnadsarbetsplatser. För att dryga ut kassan utnyttjar även Uxbal emellanåt sin gåva, som består i att han kan tala med de döda, för att hjälpa släktingar till nyligen avlidna personer genom att se till att de avlidna säkert kommer över till den andra sidan.

Parallellt med sina mer eller mindre kriminella arbetsförmedlaruppgifter och mediuminsatser, försöker Uxbal, som spelas av en Javier Bardem i högform, få sin komplexa familjesituation att gå ihop. Han är gift med den manodepressiva och promiskuösa Marambra, som gestaltas mycket träffsäkert av Maricel Alvarez, som han inte bor ihop med men har två barn, Mateo och Ana, tillsammans med.

Biutiful är ett stycke imponerande filmhantverk, där en sorglig och sentimental historia om livet i en europeisk storstad anno 2010 berättas med vackert foto och klockrent skådespeleri. Inarritu Gonzales visar med Biutiful att han besitter förmåga att bredda sitt filmskapande genom att förmedla en enda huvudhistoria, istället för ett flertal parallella. Trots att Inarritu Gonzales tummar på stilgrepp som hör till hans särprägel som regissör och ger sig i kast med en vit fläck på hans filmiska karta blir inte resultatet lidande. Biutiful är en utomordentlig film. Att Inarritu Gonzales vågat vidga sina vyer och bryta ny filmisk mark, gör att han befäster sin position som en av de främsta i dag verksamma regissörerna. Med det mod som möjliggjort förändringen i hans konstnärskap intakt ska det bli än mer intressant att följa hans vidare filmskapande framöver.

Fakta:

Regi: Alejandro Inarritu Gonzales

Manus: Alejandro Inarritu Gonzales, Armando Bo, Nicolas Giacobone

I rollerna: Javier Bardem, Marciel Alvarez, Blanca Portillo, Ruben Ochandiano m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=TdBH8q1GwTo&feature=related

4. 127 Hours

Regissören Danny Boyle och manusförfattaren Simon Beaufoy har ännu en gång samarbetat efter duons senaste succé med Slumdog Millionaire som tog hem storslam på Oscargalan 2008. Även kompositören A.R. Rahman och filmfotografen Anthony Dod Mantle har återigen ingått i Boyles filmteam. Den här gången är resultatet ett filmtekniskt och kinematografiskt fulländat verk, om något så till synes trivialt som en man som fastnar med sin ena arm mellan en sten och en klippvägg. Mannen ifråga är den naiva bergsklättraren Aron Ralston (James Franco) som ser ravinerna vid Robbers Roost, Utah, som sitt andra hem och tror sig kunna dem som sin egen ficka. Ralston ger sig av till ravinerna utan att nämna vart han beger sig för varken arbetskamrater eller familj, vilket visar sig bli ödesdigert då han har oturen att få en fallande stenbumling över sig. Stenen landar olyckligt på Arons arm som alltså fastnar under den–vilket utgör filmens intrig. Boyle och Beafoy har baserat sitt manus på Ralstons självbiografiska bok om händelsen med det sannerligen passande namnet Between a Rock and a Boulder.

Det är en imponerande bedrift av Danny Boyle och hans team att lyckas ro det hela i hamn, och få berättelsen – som utspelar sig under de 127 timmar Ralston sitter fast – att hålla i drygt 90 minuter på vita duken utan några tillagda sidohistorier. Vi följer endast Ralston. Hans återkallade minnen, fantasier och hallucinationer växelklipps med hans försök att överleva i ravinen. 127 Hours uppvisar kvaliteter både som klaustrofobisk thriller och sentimentalt drama om en man som efter en kritisk händelse rannsakar sig själv. Bevisat mångfacetterade James Franco, som tidigare gestaltat såväl Allen Ginsberg (Howl), Harry Osborn (Spiderman) som en marijuanarökande slacker (Pineapple Express), imponerar i rollen som Aron Ralston.

Utan att nämna för mycket om hur Ralston tar sig ur den prekära situation han försatt sig i, så förekom det svimningar bland publiken under en viss sekvens, på filmens premiärvisning tidigare i år. Dessa starka publikreaktioner är dock den enda likheten som filmen har med mer effektsökande och explicita filmer som exempelvis Excorsisten. 127 Hours är som sagt en oerhört snyggt berättad historia som välförtjänt nominerats till flera Oscars. 127 Hours handlar om en man som fastnar med sin ena arm under en sten. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara, vilket Danny Boyle bevisar med bravur.

Fakta:                                                                                                                                                                                            

Regi: Danny Boyle

Manus: Danny Boyle, Simon Beaufoy

I rollerna: James Franco, Kate Mara m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=OlhLOWTnVoQ