6. Black Swan

Säg balett och de flesta tänker förmodligen på en dansform med gamla anor, klassiska musikstycken så som Nötknäpparen och kanske på Sveriges egen prima ballerina assoluta Anneli Alhanko. Ytterst få tänker på en psykologisk thriller signerad Darren Aronofsky. 2010 var med största sannolikhet året då detta förändrades. Efter den svartvita lågbudgetdebuten Pi, det hjärtskärande missbrukardramat Requiem for a dream samt hans omtalade återupplivning av Mickey Rourkes slumrande karriär i The Wrestler, har den gode Aronofsky gett sig i kast med Black Swan. En film som handlar om Nina (Nathalie Portman), en ung aspirerande balettdansös bosatt i New York som drömmer om att få spela huvudrollen i balettens kommande uppsättning av Svansjön.

Det hela ser ut att gå Ninas väg då regissören av Svansjön, Thomas Leroy (Vincent Cassel), bestämmer sig för att ersätta prima ballerinan Beth MacIntyre (Winona Ryder) med en yngre förmåga. Nina ser länge ut att vara förstavalet då hon gör sig elegant som den vita svanen trots att hon har vissa svårigheter med att gestalta dess antites – den svarta svanen. Så småningom dyker dock en ny dansare upp vid namn Lily (Mila Kunis). Lily imponerar på Leroy och ser ut att på allvar kunna utmana Nina om den eftertraktade rollen. Samtidigt som konkurrensen hårdnar på baletten tvingas Nina dessutom stå ut med sin krävande mor (Barbara Hershey) i hemmet.

Det är just i denna situation med en eskalerande press på Nina, såväl yrkesmässigt som privat som filmen lyfter till en psykologisk thriller värd namnet som för tankarna till gamla mästare som Hitchcock och Polanski. Intrigen inbjuder till frågor; Vad är det som händer med Nina? Vill någon henne illa? Håller hon på att tappa förståndet? Den suggestiva och bitvis kusliga stämningen står sig filmen ut, och då detta inte är något man vanligtvis förknippar med en film med danstematik, blir resultatet något helt unikt. Nathalie Portman är fantastisk i rollen som den sköra Nina och ses – med all rätt – som storfavorit till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Barbara Hershey står också för en imponerande insats som Ninas krävande mor som tyranniskt styr sin dotter för att hon inte ska gå samma öde till möttes som hon själv en gång gjorde, då hon blev gravid och abrupt fick avsluta danskarriären. Även Mila Kunis levererar – något överraskande – en gedigen insats i Aronofskys regi som den till synes oskyldiga Lily, och nominerades till en Golden Globe för sin prestation.

Efter att ha sett Black Swan får du vara beredd att byta ut dina tidigare oskyldiga balettkonnotationer mot berättelsen om en ung kvinna som någon antingen vill mycket illa eller är på gränsen till ett sammanbrott. Såvida inte filmen bidrar till en hype som gör ”dansskräckis” till en vedertagen genre är och kommer Black Swan länge stå sig som något fullkomligt originellt. Nämligen den enda filmen om dans med potential att på allvar skrämma åskådaren. 

Fakta:

Regi: Darren Aronofsky

Manus: Mark Heyman, Andres Heinz och John J. McLaughlin

I rollerna: Nathalie Portman, Mila Kunis, Barbara Hershey, Winona Ryder, Vincent Cassel m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=5jaI1XOB-bs

7. The Social Network

En av årets mest omtalade filmer handlar om skapandet av det sociala nätverk vid namn Facebook som grundades på Harvard 2004 och i dag har mer än 500 miljoner användare. Den nördige och från social kompetens befriade Harvard-studenten Mark Zuckerberg – träffsäkert spelad av erkänt skicklige nördporträtteraren Jesse Eisenberg – får efter att ha dumpats av sin flickvän Erica Albright (Rooney Mara, blivande Lisbeth Salander) idén till en hemsida där kvinnliga studenter kan rangordnas efter sitt utseende. Han utvecklar hemsidan tillsammans med sin kompis Eduardo Saverin (Andrew Garfield). Hemsidan drar till sig så pass många besökare att Harvards nätverk kraschar varpå Mark stängs av från akademisk verksamhet i sex månader. Hans arbete med hemsidan röner dock uppmärksamhet hos de på Harvard prominenta tvillingarna Winkelwoss som ger Mark i uppdrag att programmera deras hemsida Harvard Connection. Mark tackar ja, men utvecklar tillsammans med Saverin istället det sociala nätverk för Harvard-studenter som sedermera skulle komma att bli ett världsomspännande fenomen – ”Thefacebook”.

Hela filmens tema presenteras mycket skickligt redan i filmens inledning. Sekvensen där Mark får idén om rankingsidan och skrider till verket med skapandet av den växelklipps med bilder från en fest på den plats där Mark allra helst vill vara – en av Harvards exklusiva s.k. ”Final Clubs”. En mans drivkraft för att nå ett mål bidrar till att han får en idé som han så småningom satsar stenhårt på att utveckla, med framgång och rikedom som resultat. Geniförklarade Aaron Sorkins (West Wing, Charlie Wilson’s War) manus, David Finchers (Seven, Fight Club, Zodiac) regi och Trent Raznors (Nine Inch Nails) soundtrack samverkar och skapar en lysande filmupplevelse av en till synes ganska icke-filmisk historia. Det är uppseendeväckande att en berättelse om nördar i universitetsmiljö som känns mer passande i bokform (Sorkin har baserat sitt manus på den relativt okända boken The Accidental Billionaires av Ben Mezrich) fungerar så väl på vita duken. Detta är i mångt och mycket Sorkins förtjänst. Hans briljant författade dialog bidrar till att man som åskådare inte tappar intresset för intrigen. Historien berättas rappt, utan att för den sakens skull reduceras till blott en komprimerad sammanfattning av händelseförloppet.

Att filmen gått så bra på biograferna (97 miljoner inspelade dollar) känns överraskande. Den totala avsaknaden av biljakter, explosioner och för den delen de numera så frekvent förekommande superhjältarna, torde avskräcka den breda biopubliken. Förklaringen till filmens publikframgång är förmodligen så enkel som intresset för fenomenet Facebook. De allra flesta har hört talas om – och är förmodligen också medlemmar på – hemsidan. Facebook har för alltid förändrat allas våra sociala liv och nu även använts som betydande verktyg vid revolutionerna i Egypten och Tunisien. Att ge sig i kast med en film om Facebook blott sex år efter dess uppkomst, är vågat och resultatet imponerande. När vi i framtiden kommer försöka definiera 2010-talet och söka förklaringar till vilka vi blivit är förmodligen The Social Network en tänkbar utgångspunkt.

Fakta:

Regi: David Fincher

Manus: Aaron Sorkin

I rollerna: Jesse Eisenberg, Andrew Garfield, Rooney Mara, Justin Timberlake m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=lB95KLmpLR4

8. Blue Valentine

I Blue Valentine används ett ganska vanligt grepp – vi följer två historier som berättas parallellt. Den ena historien handlar om en ung man och en ung kvinna på väg att träffas och förälska sig i varandra. Den andra berättar historien om ett gift pars vars äktenskap håller på att krackelera. Vad som gör Blue Valentine unik är att de båda historierna har samma huvudpersoner. Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams). En gång – i den första historien – fullkomligt tokiga i varandra, nu – i den andra historien – gifta, föräldrar till en liten flicka och märkbart utleda på varandras sällskap. De en gång så passionerade känslorna har svalnat och förbytts mot den grå vardagens slentrianmässiga rutin. I Blue Valentine varvas ljuvliga bilder på unga älskande, som Dean och Cindys första dejt som slutar med att Dean spelar mandolin och Cindy dansar utanför en stängd affär, med plågsamt tragiska scener där det äkta paret förgäves kämpar för att hålla gnistan vid liv. Bland annat genom att ta in på ett ”romantiskt” motells specialsvit kallad ”The Future Room”. Ironiskt nog är det där och då, när det gifta paret dricker vodka i en rymdinspirerad säng och försöker tygla sina alltmer tilltagande irritationer gentemot varandra, som de tillslut inser att de inte har någon framtid tillsammans.

Blue Valentine är regissören Dean Cianfrances blott tredje film. Hans relativa orutin är dock inte påtaglig och Michelle Williams i rollen som Cindy och Ryan Gosling som Dean bjuder på ett stensäkert skådespeleri från start till mål. De bemästrar att förmedla den nästintill elektriska spänningen mellan de båda huvudkaraktärerna, såväl när de är upp över öronen betuttade i varandra som när de grälar som värst. Blue Valentine är en känslosam historia om förgänglighet och om vad tidens tand ofta gör med till synes fullkomliga parrelationer, berättade med en nedtonad stil och ackompanjerad av ett fantastiskt soundtrack signerat Grizzly Bear. 

Filmen utmärker sig på det ekvilibristiska sätt den varvar lycka och tragik om vartannat och personer som har nära till såväl glädje- som sorgetårarna bör ha hushållspapper nära till hands. Känslan av realism – såväl rent filmiskt som det faktum att de allra flesta relationer faktiskt går samma öde till mötes som Dean och Cindys förr eller senare – gör att filmens hjärtskärande berättelse och sorgliga budskap bitvis blir tämligen plågsamt att ta del av. Det spelar ingen roll hur många låtar du och din älskade utropar till er eller hur många gånger ni rullar runt på en stads öde gator med bara ögon för varandra, kärlek – liksom allting annat – varar inte för evigt.

Fakta:

Regi: Dean Cianfrance

Manus: Dean Cianfrance, Joey Curtis och Cami Delavigne

I rollerna: Michelle Williams, Ryan Gosling m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=sYgr_iGATB4

9. The Ghost Writer

I september 2009 greps den polsk-franske regissören Roman Polanski av schweizisk polis på väg till Zürich. Orsaken till gripandet var att amerikanska myndigheter begärt den geniförklarade Polanski utlämnad och ställd inför rätta för det sexbrott han misstänks ha begått i landet 1977. Gripandet innebar att den tidigare Oscarvinnaren inte kunde närvara vid världspremiären av sin första långfilm på fem år – The Ghost Writer, på filmfestivalen i Berlin. På festivalen belönades dock Polanski i sin frånvaro med en silverbjörn för bästa regi.

  

The Ghost Writer är en politisk thriller som för tankarna till ett av Polanskis tidigare mästerverk – Chinatown från 1974. Liksom Jake Gettis i Chinatown dras huvudperson i The Ghost Writer – en icke namngiven spökskrivare – utan sin vetskap in i ett mysterium. Spökskrivaren (Ewan McGregor) får i uppdrag att färdigställa den före detta brittiske premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer efter det att den tidigare spökskrivaren hastigt avlidet i ett förmodat självmord. Efter viss tvekan tackar han ja till uppdraget varpå han flygs till USA där Lang befinner sig, närmare bestämt i ett hus på ön Martha’s Vineyard. Samma dag som spökskrivaren anländer till ön briserar bomben – Lang anklagas för krigsbrott, då han under sin ämbetsperiod beviljat utlämning av misstänkta terrorister till USA som sedermera torterats. För att undvika att ställas inför krigsrätt behöver således Lang hålla sig kvar i USA. Ett liv i exil väntar den forne hyresgästen på 10 Downing Street. Den nyfikne spökskrivaren anar dock oråd. Han börjar nysta i det hela varpå något betydligt mer komplext så småningom uppenbarar sig.

Polanski har – precis som i Chinatown – lyckats att bygga upp en spänning som successivt förstärks ju närmre upplösningen historien kommer, alltmedan man som åskådare frågar sig vad som egentligen försiggår och vem man kan lita på. Det märks att den gode Polanski trivs när han får verka fritt i thrillergenren, vilken han med The Ghost Writer visar sig ännu bemästra till fullo. Det är synd att filmen som sådan hamnade i skymundan av den mediala våg kring Polanskis gripande som svepte över världen vid tidpunkten för dess premiär. The Ghost Writer är från början till slut ett gediget filmhantverk som håller en som åskådare ständigt alert och engagerad i handlingen. Polanski har även lyckats väva in och behandla ett personligt tema – känslan av att förvisas från ett land man betraktar som sitt hemland. Resultatet blir en strålande film och The Ghost Writer är ytterligare en fjäder i Polanskis filmskaparhatt efter tidigare storfilmer som nämnda Chinatown, The Pianist, Repulsion och Rosemarys Baby.

Fakta:                                                                                                                                                                                            

Regissör: Roman Polanski

Manus: Roman Polanski och Robert Harris (baserad på hans bok)

I rollerna: Ewan McGregor, Pierce Brosnan, Olivia Williams, Kim Cattrall, Tom Wilkinson m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=L_AerBW0EcI

10. The Fighter

I det tidiga 90-talets Lowell, Massachusetts kämpar Micky ”Irish” Ward (Mark Wahlberg) vidare med en boxningskarriär som tycks gått i stå. Han gör det med sin mamma Alice Ward (Melissa Leo) som manager och sin äldre halvbror Dicky Eklund (Christian Bale) som tränare. Dicky är själv en före detta boxare som övergett idrottskarriären till förmån för crackpipan några år tidigare. Sin förkärlek för den förrädiska drogen som svepte över USA i slutet av 80-talet har han behållit sedan dess, vilket självfallet hämmar hans tränarförmåga.

Efter att Darren Aronofsky – som tagit sig an liknande tematik med The Wrestler – avböjt att regissera The Fighter, gick uppdraget istället till David O.Russell( Three Kings, I Heart Huckabees). Ett uppdrag han lyckats tämligen väl med då skådespeleriet i filmen är alldeles lysande.  Allra starkast är Bales prestation, som med sin gestaltning av Dicky levererar ”method acting” som hade fått Lee Strasberg att gå i spinn om han vore i livet. Glöm Batman och Bateman, Bale gör sitt livs roll i The Fighter och walesaren borde vara given som vinnare av en Oscar för bästa manliga biroll. Melissa Leo är nästan lika mästerlig som den stenhårda matriarken Alice som inte kan släppa kontrollen över sina söners liv, och bör vara en het kandidat för Oscar även hon i kategorin bästa kvinnliga biroll. I samma kategori har även Amy Adams, som spelar Micky flickvän Charlene, nominerats.

Filmen är inspelad on-location i Lowell och fotot – av holländske svenskbekantingen Hoyte van Hoytema(Låt den rätte komma in, Flickan) – är nedtonat.  Sekvenserna från Mickys matcher, där en autentisk grafik använts för att likna en tv-sändning från tidigt 90-tal, är så pass välgjorda att det nästan känns som om man ser Micky boxas i realtid. Dessa stildrag bidrar till att The Fighter ger ett realistiskt intryck, vilket passar ypperligt ihop med det faktum att filmen bygger på verkliga händelser.

Trots att den utspelar sig i den på vita duken ganska uttjatade boxningsmiljön, är The Fighter mer än bara ytterligare en berättelse om en arbetarklassgrabbs resa mot den amerikanska drömmen i form av idrottsliga framgångar. The Fighter innehåller – vid sidan av skildringen av Mickys klättring mot boxningsvärldens topp – även två andra minst lika fängslande historier. Den om Dicky Eklund, en gång kallad ”The Pride of Lowell”, nu för det mesta girigt blossande på en hemsnickrad pipa i något av stadens många crackhus . Samt den om en familj fjärran det amerikanska kärnfamiljsidealet styrd med järnhand av den kroniskt kedjerökande Alice. När O.Russell lyckas väva samman dessa berättelser till en helhet och dessutom undviker att trampa ned sig för djupt i Rocky-träsket blir resultatet en av 2010 års bästa filmer.

Fakta:

Regi: David O.Russell

Manus: Scott Silver, Paul Tamasy, Eric Johnson

I rollerna: Mark Wahlberg, Christian Bale, Melissa Leo, Amy Adams m.fl.

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=71l-kIhJ5j8&feature=fvst

2010 års bästa filmer.

Med start på fredag tänkte jag lista de - enligt min mening - tio bästa filmerna utkomna 2010. En film om dagen kommer att presenteras här på bloggen fram tills Oscargalan. Jag har valt bland de filmer som enligt imdb.com är utkomna 2010.

Samtida auteurer

Den omtalade s.k. auteurkritiken växte fram i slutet av 50-talet kring den franska tidskriften Cahiers du cinema. Vid tidpunkten var den eminente franske filmteoretikern Bazin (samme Bazin som fått ge namn åt denna blogg, hoppas att han inte vrider sig i sin grav), som sedermera kom att fungera som mentor åt Nya Vågen-regissörer som Truffaut, Godard och Rohmer, tidskriftens chefredaktör.

1962 togs auteurkritiken över Atlanten av amerikanen Andrew Sarris. I en felöversättning från franska till engelska av Sarris blev auteurkritiken till auteurteorin (ett namn under vilket teorin i dag är mest känd) i dennes artikel ”Tankar om auteurteorin” . I artikeln levererade Sarris sina tankar och reflektioner kring teorin och såg samtidigt till att den fick större spridning i världen. Så småningom blev auteurkritiken en av mest inflytelserika filmteorierna genom tiderna. Än i dag kan man se tydliga spår av auteurkritik på flera håll, allra tydligast i filmkritik där det blivit kutym att omnämna och i någon mån bedöma filmens regissör i en filmrecension.

Enligt Sarris krävs tre premisser för att en regissör ska lyftas fram som auteur. Dessa är:

•  Regissören ska besitta filmteknisk kompetens

•  Regissören ska ha en i dennes filmer urskiljbar personlighet. Med vilket menas att regissören genom flera av sina filmer måste uppvisa återkommande stildrag – dennes signatur.

• En inre mening ska växa fram i friktionen mellan regissörens personlighet och dennes filmer som sådana.

Dessa kriterier är ganska abstrakta och kan vara svåra att förstå och således applicera på en regissör för att avgöra om denne kvalificerar sig som auteur. Egentligen bör man noggrant studera regissören ifrågas samlade produktion för att överhuvudtaget ha minsta möjlighet att avgöra huruvida denne bör upphöjas till auteur-status eller ej.

Nedan följer mitt försök till en lista med de tio regissörer som jag klassar som de främsta auteurerna som verkar i dag (dvs. gjort minst en framstående film de senaste tio åren). Detta är så klart en oerhört svår uppgift, må hända att jag tagit mig vatten över huvudet. Bidra gärna med synpunkter och/eller egna listor!

1. David Lynch
2. Lars von Trier
3. Woody Allen
4. Martin Scorsese
5. Bröderna Coen
6. Paul Thomas Anderson
7. Quentin Tarantino
8. Christopher Nolan
9. Terry Gilliam
10. Todd Solondz